Vårt samarbete med Mocambiques skatteverk börjar bra... Tre dagar innan vårt första gemensamma event kommer de och säger att de inte kommer kunna hjälpa till med det de har lovat. Med andra ord utlöser de alltså PANIK.
Vi skulle alltså nu på lördag lansera vår första fotbollsliga i provinsen Gaza för våra 15 verksamma tjejlag där. I samband med det skulle alla lagen tilldelas material - sponsrat av skatteverket. Det är en stor händelse i Gaza med inbjudna lokala myndigheter som ska hålla tal osv. Och tre dagar innan kommer skatteverket och säger att det inte blir något material från deras sida... Varför? För att de inte har färdigställt vårt avtal och för att den högsta chefen tydligen ännu inte godkänt det som de lägre cheferna godkänt.
Till saken hör att vi skickade vår version på avtalet redan i maj (!!!) och att det från början har varit skatteverkets idé att lansera vårt samarbete nu på lördag. Problemet är att alla möten mellan Sarita och skatteverket som utformat avtalet (som nu tydligen inte finns) har varit muntliga, och skatteverket hävdar nu att det aldrig var något som de lovade. De har med största sannolikhet lovat mer än vad de kunnat hålla, och försöker nu slippa undan ansvar.
Ja, vi kunde inte annat än drabbas av panik. Och en trötthet kommer över mig, jag känner igen den från tidigare situationer, men den drabbar mig nästan mer än paniken. Varför kan saker och ting inte bara fungera som de ska? Varför kan byråkratin inte fungera? Varför kan ett papper inte skrivas klart på fem månader? Varför ska de som är högst upp i hierarkin alltid sätta käppar i hjulet när de känner sig förbisedda? Varför varför varför är Mocambique så komplicerat? En djup suck är dock det enda jag hinner med innan jag tvingas dra i nya trådar. Inbjudningar, media, fotbollstjejer, HIV-aktivister - ja, allt, är redan för sent att stoppa. Vi måste hålla i eventet, men vi måste också dela ut någon form av material för att projektet ska behålla sin trovärdighet. Vi måste hålla vad vi har lovat även om andra inte gör det.
Efter att ha pratat med Sarita om situationen inser jag att hon har drabbats av paniken mycket mer än jag, och jag inser att jag nog själv måste lösa detta. Men jag är i Sverige och långt borta från Mocambiques byråkrati och otaliga vändningar hit och dit. Det är svårt för mig att påverka detta härifrån. Ändå försöker jag. Jag kontaktar andra företag för att se om pengar till material kan lösas på annat sätt. Till slut inser jag att det antagligen inte går, men att vi för att rädda det forsatta samarbetet med skatteverket måste skicka en hel del byråkratiska papper till dem osv. Jag ber en vän i Mocambique som har mer kunskap om detta än vad jag har, då han själv är högt uppsatt chef, och som också kan hjälpa till på plats, att hjälpa Sarita med detta då jag inte tror att hennes gymnasiebetyg i samband med panik är tillräckliga för att göra detta själv.
Och blir väldigt positivt överraskad! Jag har underskattat Saritas kompetens - hon ringer och pratar med mig efter mötet med min, vad jag tror, mer kompetenta vän - och hon har redan insett att jag är för långt bort för att kunna lösa problemet denna gång och att hon måste lösa det själv! Hon har redan skickat alla papper till skatteverket och inte nöjt sig med det - hon har också bett personer i Gaza skicka samma papper för att skynda på processen! Och det gav resultat! Den högsta chefen på skatteverket ringde upp Sarita när hon var med min vän och bad om ursäkt och bad henne träffa honom dagen därpå, first thing, på morgonen.
Och när jag pratar med Sarita inser jag vilken fantastisk förvandling som har skett. Sarita, som knappt vågade presentera sig själv på de första möten som jag tog med henne på, pratar nu med stort självförtroende - och med rätten på sin sida - om hur hon ska säga ett par sanningens ord till skatteverkets direktör. "Han ska minsann få veta att man inte skojar med oss, vi är här för att jobba vare sig de vill vara med eller inte! Vill de inte vara med och stödja tjejer här, då ska minsann media få reda på det!" Och hon lovar mig: "det kommer att ge utdelning, vänta bara".
När jag pratar med henne efter hennes möte med direktören har hon tio fotbollar, pokaler och hans ord på fortsatt samarbete. Tio fotbollar var mycket mindre än vad vi hade räknat med, men bättre än ingenting! Så för pengarna som skulle ha använts till mat och logi för den unge tränaren Sualé som skulle ha följt med och hjälpt Sarita köper hon fler bollar så att alla lag i alla fall får två bollar var med löfte om resten av materialet så snart som möjligt.
När Sualé får veta att han inte kan följa med, ringer han förtvivlad till mig. Han hade förberett sig och vill verkligen följa med, han vill veta varför han nu inte kan vara där på plats - "det går ju inte att hjälpa till på distans, jag vill hjälpa till!". Jag berättar hur den ekonomiska situationen ser ut och han säger på en gång att han hellre då lånar pengar och får tillbaka av oss vid ett senare tillfälle. Han ska med! Och jag och Sarita blir förstås väldigt glada och tacksamma över hur engagerad och villig han är att hjälpa till.
Så Sarita och Sualé är på väg till Gaza nu där de ska lansera vår första fotbollsliga, dela ut fotbollar och ordna allt runt om lanseringen. Fotbollstjejerna ska ha vatten, bananer och transport till eventet. 10 HIV/AIDS-aktivister som ställer upp volontärt under dagen ska få mellanmål som tack. Och lokala myndighetspersoner ska tas om hand. Det är inte helt enkelt att organisera event i Mocambique. Ingenting är egentligen helt enkelt i Mocambique. Men jag har tur som har drivna, motiverade stjärnspelare på plats som kan rädda situationer när jag inte kan - då blir det i alla fall aningen lättare!
