Igår ringde Ahmed Abdirahim från Fryshuset mig, och vi bestämde träff för att bolla idéer. Ahmed jobbar även han med fotboll som socialt verktyg och hjälper nu Djurgårdens IF med deras projekt "Djurgårdsandan" som syftar till att utbilda deras barn- och ungdomsledare för att de också ska kunna använda fotboll på samma sätt. Konflikthantering, sociala värderingar, motivation och drivkraft är ledorden för Djurgårdens satsning.
DIF jobbar i problemtyngda föroter med spontan-fotboll där barn och ungdomar kan komma förutsättningslöst och spela fotboll med ledare som själva kommer från området! Men de allra flesta som kommer är killar och alla jag möter berättar hur svårt det är att få dit tjejer. Mötet med Ahmed från Fryshuset och DIF:s projektansvarige Johan Wilny bekräftar den bild jag har sedan tidigare efter möte med Kista SC. I Kista finns ca. 15 aktiva tjejer i blandade åldrar. Så varför lyser tjejerna med sin frånvaro? Det ska jag ta reda på och sedan ska jag ändra på det! Futebol dá forca ska alltså börja ta sig an Stockholm också, tänkte jag!
Ahmed höll i andra mötet med DIF:s ungdomsledare och jag hängde med för att lyssna på vad de skulle lära sig. Ahmed är en duktig talare och pratar engagerad utifrån egna erfarenheter om hur en strulig kille kan hamna rätt om han bara möter en engagerad fotbollstränare.
När jag satte mig ner i den blandade gruppen av unga invandrarkillar och Östermalms-pappor (endast fyra kvinnor fanns i lokalen!) fick jag ett lite roat, nedlåtande leende från de två papporna och tillika fotbollstränarna vid min sida: "Hehe, så är du tränare eller?!". Tränare har jag varit, men numera jobbar jag med fotboll på heltid, svarade jag och berättade kortfattat min historia. Till svar fick jag gapande munnar. Ja, varför lyser tjejer med sin frånvaro? Kanske för att de hela tiden blir ifrågasatta när de går mot normen?! Varför skulle inte en ung tjej kunna vara fotbollstränare? Ja, lite bättre sociala värderingar behöver de minsann.
Och det var alltså det som Ahmed skulle tala med dem om. Han började med att fråga tränarna varför de är tränare. "Vad är det som motiverar er?" De flesta papporna berättade att de först och främst ville hålla sina pojkar borta från stök och bråk, och de flesta invandrarkillarna hade liknande anledningar. De såg det alltså som att de med fotbollen kunde hålla spelarna borta från diverse riskfaktorer, hålla dem borta från väl väg. Och det tycker jag är helt fantastiskt. Men jag tycker inte att det bör sättas i främsta rummet.
Så Ahmed gav mig uttrymme att dels berätta vad jag gör och dels att berätta om min motivation. Att vara tränare handlar inte om att "ta bort" spelare från riskfaktorer, det handlar om att ge dem en möjlighet att själva bestämma sig för att hålla sig borta. Genom att stärka spelares självförtroende kan en tränare inte bara utveckla fotbollsspelare, men även individer som med ett starkt självförtroende kan säga nej när de tycker att något är fel, kan gå emot grupptryck och på så sätt automatiskt hålla sig borta från de riskfaktorer som finns.
En tränares främsta roll är att finnas där, se varenda spelare för den individ den är och att stärka dessa individers självförtroende. Så fungerar fotboll som socialt verktyg. Och det är lika viktigt i Sverige som i Mocambique. Till svar fick jag flera gapande munnar, men även applåder.
Det var ett helt nytt forum för mig att prata på, och jag var väldigt oförberedd då det inte var planerat men det var ett kul sätt att inspirera andra på och samtidigt få fram det budskap jag försöker sprida. Vi får se vad "Djurgårdsandan" och Futebol dá forca kan göra tillsammans.
Fast jag måste erkänna att det inte kändes helt rätt att stå där på Stadion. Jag känner mig mer hemma på Råsunda - men som sagt, fotboll river ner barriärer som annars håller människor isär.. Eller vad är det jag brukar säga?
