Elias gör ett fantastiskt jobb trots avsaknad av allt

I söndags åkte jag ut till Michafutene, ca 45 min utanför Maputo i söndagstrafik (= ingen trafik). Efter att ha snurrat runt på jordvägar i 20 minuter hittade jag till skolgården där vår tränare Elias gör ett fantastiskt jobb med barnen från området. Han hade 19 tjejer och 25 killar igång med den enda trasiga bollen han hade. De spelade med plastflaskor fyllda med sand som koner. De flesta tjejerna med en capulana (traditionellt tygstycke) svept runt sig som "träningskläder" - shorts är för killar...

Tyvärr är Elias den enda i området som gör något för barnen - vilket å andra sidan gör fotbollen ännu mer populär och viktigare för barnen i Michafutene än på andra ställen. Nu har de genom Futebol dá força fått mer material! Tack även till IFK Nyköping som har donerat ett matchställ som Elias och hans flickor och pojkar nu kan använda. Matchställen är värda så otroligt mycket för dessa barn: de motiverar och får dem att känna tillhörighet och samhörighet - vilket ger dem en känsla av att känna sig sedda och viktiga. En känsla som borde vara naturlig för alla barn men som här är få förunnat. 

Elias och hans tjejer med fina nya matchställ - TACK IFK NYKÖPING

Elias och hans killar med fina nya matchställ (samma används för tjejer resp. killar) - TACK IFK NYKÖPING

Allihopa

Det gamla materialet - en trasig boll och plastflaskor

Fotbollsmålet

De gamla och de nya konerna

 Elias grupp tränar på skolgården till något som jag knappt skulle vilja kalla skola. Sedan cyklonerna i januari saknar delar av skolbyggnaden tak - regnar det får barnen krypa ihop under ett av de stora träden i närheten eller så får de ledigt från skolan den dagen. Inne i klassrummen saknas allt utom den svarta tavlan. Det finns inga stolar eller bänkar så barnen sitter direkt på cementgolvet - i de tre klassrummen där det finns ett golv.

Klassrum 1-3

 Ett nytt klassrum byggdes i år, och där finns det visserligen tak men bara ett platt plåttak - så vid regn är det omöjligt att undervisa för smattret från regndropparna på plåten. Två små fönster ger allt ljus som kommer in och följaktligen är det väldigt mörkt i rummet. Och det saknas golv. Jordgolvet är inte ens stampat utan högar med sand blandat med skräp är vad barnen får sitta på. Tre trädstammar delar rummet i tre delar där alla barnen slåss om att se vad deras lärare skriver på svarta tavlan. Deprimerat säger jag till Elias att klassrummet påminner mer om ett stall för hästar eller ett fängelse än ett rum där framtiden ska utbildas...

Klassrum 4

 I skolan går 400 barn, med tio lärare - 6 klasser på förmiddagen och 4 på eftermiddagen. Eftersom det bara finns fyra klassrum får två klasser på morgonen gå i skolan utomhus.

Klassrum 5

Klassrum 6

Att Elias fotbollsträningar med barnen är viktiga går inte att ta miste på. De tränar varje dag efter skolan och även på lördagar och söndagar. Elias har tre döttrar i laget och han jobbar 8-17 hela veckan för att försörja dem och sin fru, men efter jobbet springer han alltid för att hinna till fotbollsplanen och hans andra döttrar och söner - som han beskriver dem - för att träna fotboll med dem innan det blir mörkt. Det är att vara en riktig hjälte! 

Festa de Futebol V

I lördags var det dags för vår femte Festa de Futebol i Albazine! Min kollega Sascha som också är U-17 herrlandslagstränare här i Mocambique var på träningsläger och kunde inte medverka så jag var själv från FFWU men var lovad att allt redan var organiserat av tyska Sida, GIZ, som är huvudorganisatörer. Så glad i hågen kom jag dit tidigt på morgonen för att sätta igång med det praktiska arbetet, som är FFWU:s uppgift, men kunde inte riktigt lika glad i hågen sätta igång... Ingenting var organiserat. Barnen var på plats, men ingenting annat så det var bara till att improvisera fram en ny plan för dagen. Till mitt förfogande hade jag 8 opumpade bollar som skulle räcka till de 192 barnen mellan 7-11 år. Efter att en av de lokala tränarna som är tränare för Futebol dá força hade sprungit hem och hämtat sin bollpump kunde vi i alla fall pumpa de bollar vi hade.

Medan barnen organiserades för att få frukost (äggmacka och banan) fick jag improvisera fram en ny plan för dagen som faktiskt blev riktigt lyckad! Jag fick hoppa in själv som tränare och värva två nya tränare för dagen eftersom tre tränare inte kom, Roxanna (en tysk volontär som kom med barn från ett center för gatubarn i Hulene) och João (vaktmästare på fotbollsplanen i Albazine), som tillsammans med våra Futebol dá força-tränare Higino, Sualé, Daçio och Francisco och den lokala tränaren Ivan, gjorde ett fantastiskt jobb med barnen. 


Vi började med att dela in barnen i små grupper, 24 barn per tränare, och med ett roterande schema var alla grupper hos alla tränare i tio minuter och gjorde olika fotbollsinriktade övningar. Det var många barn denna gång som aldrig hade varit med förut och det märktes. Även de mest enkla övningar som att passa runt en boll mellan fyra koner och sen följa efter sin pass och ställa sig bakom nästa kon, var svårt för många att förstå och det gick åt mycket tid att förklara. Till vår hjälp hade vi de något äldre barnen som är "tränare" för sitt "lag" om fyra barn - ett bra sätt att ge ansvar åt de lite äldre barnen (12-14 år) och kunna integrera dem även om de inte får plats som spelare. 


Efter stationsträningen gick vi över till lekar och för enkelhetens skull delade vi in barnen efter kön - vi hade tyvärr inte 96 västar... Vi lekte "Catch the Flag" med barnen som går ut på att ta sig över till motståndarnas planhalva och hämta en pinne och sen springa tillbaka med pinnen till sin planhalva - men blir du kullad av motståndarna på vägen hamnar du i "fängelse" och måste bli räddad av dina medspelare. En rolig och enkel lek som lär barnen att hjälpa varandra. Barnen älskade det och vi lekte många gånger. Medan vi väntade på lunchen som såklart var försenad med över en timme, lekte vi ringlekar och sjöng och dansade - trots 35 grader stark sol och inget vatten var barnen glada att för en gångs skull få vara barn. 


Maten kom till slut men räckte inte till alla. Jag insåg att GIZ bara räknar mat till barnen från skolorna, vilket är 128 barn, men eftersom det utöver dessa barn också kommer barn från Albazine och barn från ett center för gatubarn, räknar de alltså fel. Utöver barnen som är där som spelare kommer också de äldre barnen som fungerar som "tränare" för en grupp om fyra yngre barn, och inte de heller är med i beräkningarna. Sen har vi tränarna som håller i övningarna och lekarna samt idrottslärarna från de fyra skolorna som är där och hjälper till att hålla rätt på alla barn - och inte heller de är med i beräkningarna. Så att maten inte räckte kom ju inte direkt som en överraskning, och de fick åka och laga mer mat - men det tog tid och många barn fick vänta i över två timmar i stekande sol. Vatten saknades också. Jag passade på att diskutera vad som behöver förbättras i organisationen med idrottslärarna och tränarna medan vi väntade med barnen och ska nu skriva en rapport till GIZ, och hoppas att de i fortsättningen kan organisera detta bättre. Eftersom det är femte gången, och många problem är samma varje gång, tycker jag att det vore lätt att åtgärda då vi har påpekat samma sak om och om igen men eftersom inget händer ska de nu få allt fint nedstiltat på papper så att de inte kan bortse från det. 


Utöver de problem som uppstod hade barnen roligt, och jämfört med vardagen är fortfarande en dag med Festa de Futebol i Albazine något som alla barn i området ser fram emot! 

Vaktmästare João, för dagen tränare, igång med barnen

Stationsövningar med 192 barn och 8 bollar

Glada efter instruktioner i mindre grupper om "Catch the Flag"

Uppställning innan leken börjar

"Catch the Flag"

Ringlekar

        

Finn fem fel - eller fler

Finn fem fel - eller fler! Vad hör inte hemma på en fotbollsplan? Vinnaren är fri att donera valfritt belopp till projektet - så kanske vi kan få fotbollsplaner utan spritflaskor, ölburkar, krossat glas och annat skräp där starka unga tjejer får spela med samma regler som killarna!

Även mitt i stan behövs hjälp - Sofia får material

I fredags var vi och hälsade på Sofia och några av hennes tjejer som tränar på skolgården på Escola Secundária Noroeste 2 i Maxaquene - ett stenkast från Maputos stadskärna. Väl inne i de trånga gångarna inne i stadsdelen försvann dock Maputos pulserande stadsliv, vi kunde lika gärna ha varit ute i en av de mest negligerade provinserna. Som tur var har det inte regnat på ett par veckor - annars hade vi nog inte kommit fram.

På väg till skolan - samma väg som eleverna använder dagligen

Väl framme möttes vi av en strålande glad Sofia. Hon är själv spelare i ett av Maputos damlag och numera också i U-20 landslaget. 19-åriga Sofia ser upp till mina kollegor, som också är landslagsspelare, och vårt besök betydde mycket för henne. Inte minst för att vi hade med oss material till henne, och i och med det förbättrade hennes möjligheter att göra ett bra jobb med tjejerna. 

Den enda bollen Sofia hade innan besöket

Sofia med några spelare med nytt material framför fotbollsmålet

Många av tjejerna hade idrottslektion när vi kom, så det var bara ett fåtal på träningen, men materialet kommer till bra användning på en skolgård som saknar mycket. Nergångna skolbyggnader, smutsiga, nerklottrade och skräpiga, ger inte direkt den studiemotivation som behövs för att klara av studierna i skolklasser med över 60 elever. I en gammal simbassäng som numera inte används kunde vi se andra tjejer spela i brist på annat utrymme:

Men även om miljön och alla attityder runt omkring tjejerna ger dem väldigt låga odds att lyckas, om ens några att tala om, så är det personer som Sofia som kommer förändra detta! 

Inga datorer

Det var det. Mina mocambikiska kollegor fortsätter med sin otur. Sandras dator har redan sen länge slutat fungera och nu är även Sarita utan dator - den blev stulen från kontoret. Vi har fått en dator donerad från Sverige (tack!) och i väntan på att den formateras om kan vi bara arbeta via min dator, vilket gör allting mer besvärligt och ineffektivt än vanligt. För att i alla fall effektivisera lite kommer Sandra ha min dator över helgen för att skriva klart några rapporter åt Utbildningsministeriet när jag är upptagen ute i Albazine med Festa de Futebol imorgon och på söndag i Michafutene där jag ska besöka vår tränare Elias och hans tjejer. Så bloggen tar ett helg-uppehåll och är förhoppningsvis tillbaka på måndag - om datorn kommer tillbaka... Trevlig helg!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Festa de Futebol till helgen utan Ignaçio

Imorgon ordnar vi vår femte fotbollsfest i Albazine, men denna gång utan en av de lokala tränarna Ignaçio. Han har AIDS och har nu kommit till slutstadiet av sjukdomen, och har därför sagt att han inte längre klarar av att vara med oss och barnen på fotbollsplanen. Av de tre lokala eldsjälarna finns nu bara två. Det är otroligt sorgligt och tyvärr ser verkligheten så ut.

Som tur är har vi våra andra eldsjälar från Aeroporto som kommer och hjälper till, Sualé, Francisco João, Gonçalo, Alfredo, Francisco och Daçio varav alla medverkar i projektet. Men Ignaçio kommer förbli otroligt saknad.  

Manuel får material!

Igår åkte jag ut till min gamla kära fotbollsplan i Zixaxa där vi numera utöver "mina" tjejer också har en aktiv tränare i projektet. Manuel tränar sitt flicklag och ett pojklag där ute, totalt på träningen 15 flickor och 37 pojkar som tränade uppdelade i tre grupper med Manuel springandes emellan för att ge så mycket uppmärksamhet som möjligt åt alla barn. Flickorna är födda mellan 2000-1996 och totalt har han 30 stycken spelare, men beroende på när de går i skola och om de får gå hemifrån för sina föräldrar kommer de oftast inte alla på samma gång.

Tjejerna spelade bra och de tog för sig bland killarna. Hårda närkamper hör inte till normen här för tjejerna men Manuels tjejer smällde på och vann boll på boll. En riktigt duktig målvakt höll dock ställningarna i målet, som tur var eftersom det saknar nät och de annars får springa och hämta bollar långt bort bland glasskärvor och taggiga växter runt om planen.

Glada för material och motiverade av besöket samlades barnen för genomgång för helgens matcher. Manuel och tre andra tränare (varav två är med i projektet, och en står i kö för nästa kurs), Amosse, Nascimento och Arone organiserar på söndag en turnering för tjejerna. Utöver tjejlaget tränar Manuel sitt pojklag i Zixaxa och ett till pojklag i Maxaquene som spelar i ungdomsligan som finns, och de spelar också i helgen så Manuel har fullt upp - precis som det ska vara!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Vinnare av TOYP-priset 2012!

Jag blev i vintras nominerad till TOYP-priset 2012, Ten Most Young Outstanding People in the World Award, efter artikeln om Futebol dá força i Metro. Tävlingen avgörs både nationellt och internationellt och första deltävlingen, nationellt i Sverige, har nu avgjorts!

Jag och Futebol dá força vann i kategorin Etiskt Ledarskap med motiveringen:

TOYP i kategorin ”Etisk ledarskap”

Priset tilldelas Cecilia Andrén Nyström som genom sitt projekt
”Futebol dá força” i Moçambique engagerat sig för unga kvinnors
oberoende, hälsa, säkerhet och bättre levnadsvillkor. Cecilia har en
lång bakgrund inom fotbollen och använder fotboll som väg till
självkänsla för unga kvinnor. Hon är själv coach för ett lag i Maputo
och har utbildat coacher som är aktiva i alla regioner i Moçambique.
Projektet har vuxit och bedrivs nu tillsammans med Football for
Worldwide Unity och Lurdes Mutola Foundation i Moçambique med partners
som Utbildningsdepartementet, Ungdoms- och Sportsdepartementet i
Moçambique, Mozambican Football Federation and WLSA (Women and Law in
Southern Africa).

Cecilia kom till Moçambique med tomma händer och en vilja att skapa
förändring. Hon har jobbat med svåra omständigheter i ett land där
unga kvinnor tas ur skolan och gifts bort. Genom sitt engagemang och
sin tydliga idé om en bättre värld står hon för en exceptionell insats
inom etiskt ledarskap och är trots sin unga ålder ett föredöme för
andra ledare.

Jag är väldigt hedrad av detta, det höjer min motivation att tro på det jag gör och fortsätta jobba med projektet. Hela projektet handlar ju just om självförtroende, och det krävs inte bara av tjejerna på fotbollsplanen och av mina mocamibikiska kollegor utan också av mig! Tack TOYP! 

Prisceremonin äger rum den 4 maj på Summits lokaler på Grev Turegatan 30 i Stockholm kl. 18.00 - varmt välkomna! Jag kommer dock bara medverka via Skype då jag fortfarande befinner mig i Mocambique, men jag rekomenderar er som har möjlighet att komma och träffa de andra unga handlingskraftiga människor som vunnit i andra kategorier.

Jobb, jobb, jobb..

Vi jobbar på och det är kul att se att mina moçambikiska kollegor nu börjar ta egna initiativ! Eftersom vi inte har tillräcklig finansiering för att fortsätta med nästa tränarkurs i nästa provins, är vi låsta i Maputo. Vi söker sponsorer, men det går trögt. Det är väldigt svårt att få med privatsektorn här då det inte finns någon tradition av sponsring och då det inte heller finns många stora företag. Att söka sponsorer är ett tungt jobb då du i de flesta fall möts av ett nej, men ändå måste fortsätta och tro på vad du gör. För mina moçambikiska kollegor är det ännu jobbigare, då de inte har någon inkomst och de har ansvar för hela familjen med äldre föräldrar, syskon, kusiner osv. Det händer att de ibland inte dyker upp då de har fått något påhugg någonstans eller en familjeangelägenhet att ordna med och det är inte mycket att göra åt det, livet måste få ha sin gång. Jag själv har ju inte heller någon inkomst men åtminstone boende och mat gratis och ingen familj att ta hand om och betala för, så för mig är det lättare. Dock är jag positiv till att vi kommer hitta våra sponsorer, det är förhoppningsvis bara en tidsfråga! 

Fina Kapstadens fula sida

Jag var i Kapstaden, Sydafrika, över en långhelg förra veckan och besökte där Football for Worldwide Unity's andra projekt, GCU-Academy. Projektet ligger i kåkstaden Heideveld, några kilometer utanför Kapstadens fina turiststråk, och drivs av eldsjälen Mario. Jag träffade både honom och hans fru, Michelle, som trots små barn beslutade sig för att försöka förbättra framtidsutsikterna för alla barn som far illa av det utbredda drogmissbruket, gängkriminaliteten och fattigdomen. Mario lämnade sitt arbete och de fortsatte leva på Michelles inkomst, och startade GCU-Academy - en fotbollsklubb för barn oavsett vilka omständigheter de kommer ifrån där de får spela fotboll, får läxhjälp och mellanmål med mera. Det är den enda klubben i området som tar emot barn oavsett var de kommer ifrån och hur deras specifika livssituation ser ut - och klubben är nu överfull av pojkar med tre lag i varje årskull från 7-19 år. De har inga lag för flickor då de inte har kapacitet att ta emot fler barn, men en av anledningarna till att jag var där var att diskutera hur vi kan gå tillväga för att ändra detta. Tyvärr fastnar de flesta diskussioner av denna art vid frågan om finansiering - som inte finns. Så mycket som går att göra, men så lite medel. Ett basketlag finns för tjejer i alla fall, och tills vidare får flickorna hålla sig till godo med det.

Jag åkte ut till Heideveld i lördags morse i bitande kyla (afrikansk kyla - 18 grader - och tro mig, kallt är det för de som inte har varma kläder eller uppvärmda hus, eller skor för den delen). Redan åtta på morgonen var det fullt med barn på gatan utanför Marios hus i full färd med att byta om till matchkläder - lördag = matchdag. Eftersom klubben inte har ett ordentligt klubbhus byter barnen om på Marios och hans snälla grannars innergårdar. Första lagen att spela för dagen var sjuåringar och nioåringar, men de äldre barnen var redan på plats - deras enda sysselsättning utanför hemmets dystra väggar (om det finns ett hem att tala om, vill säga). De unga killarna som tränar pojklagen, som från och med slutet på förra året får en symbolisk lön, hade fullt sjå med att få på dem shorts och strumpor. Jag hjälpte till med att knyta så många skosnören jag kunde och märkte direkt hur barnen längtar efter uppmärksamhet. Att rufsa till dem i håret skapade en nästan extatisk blick, men sen tittade de snabbt undan blyga inför den främmande människan.

När alla väl var påklädda fick vi åka i GCU-bussen, en minibuss som tar spelarna till fotbollsplanen där matcherna anordnas varje lördag. Jag åkte med sjuåringarna och deras tränare Chris, som för dagen coachade båda lagen i samma match. Eftersom GCU är den enda klubben som har så otroligt många barn måste de ibland spela matcher mot varandra. Så uppvärmningen gjorde de alla tillsammans, och det var fint att se 23-årige Chris ta hand om de små pojkarna och ge dem den uppmärksamhet de annars inte får.

Chris berättade om de olika spelarna. En av dem är Keano, 7 år, som tyvärr inte är ett ovanligt barn i Heideveld. Hans bägge föräldrar är grova missbrukare av drogen crystal methamphetamine, en sorts amfetamin (speed) och den vanligaste drogen i området, och som Chris beskrev dem "mer grönsaker än föräldrar". Så hur Keano kommer iväg till skolan, hur han får mat för dagen etc. är upp till honom. Och så ska han ta hand om sin 3-årige lillebror. Att vara sju år och ensam ansvarig för sitt eget liv och sin brors liv är en väldigt tung uppgift, och att det gjorde ont i hjärtat att se hur lycklig Keano var som målvakt under de 40 min han kunde glömma allt annat och bara vara det han borde få vara hela tiden - ett barn.

Längs med sidlinjen fanns förutom Chris och jag, två föräldrar som var där för att heja på sina sjuåringar. Hade det varit i Sverige hade det nog sett annorlunda ut, med minst en förälder per barn. Chris noterade uppgivet att det var samma enda föräldrar som alltid kom.

Mitt i matchen gjorde en av pojkarna hands, och han stannade upp och tittade generat bort mot sidlinjen och coach Chris. Det syntes i blicken att han visste att han hade gjort fel och nu förväntade sig att få skäll för det, men Chris sprang snabbt fram och kramade om honom: "Det gör ingenting, det är sådant som händer!". Antagligen en av få gånger som pojken får höra det.

Det var en av pojkarna som spelade i flipflops - de andra hade skor av olika slag - och Chris förklarade att Shane var lagets "bully". Så fort han får chansen slår och mobbar han de andra pojkarna. Inte svårt att lista ut varifrån det beteendet kommer ifrån.. Chris beskrev det som ett av de svåraste uppdragen, att integrera pojkar som Shane och utveckla deras sociala kompetens.

Matcherna fortsatte med de olika åldersgrupperna under hela dagen, men för sjuåringarna var det bara en match den här gången. Eftersom GCU inte har fortlöpande finansiering har de inte råd att ge barnen mellanmål på lördagarna, utan de får det "bara" efter träning alla vardagar. De familjer som har råd är ombedda att skicka med sina barn en slant för att bidra till domarkostnader (ca 20 kr/match), medan inträdet till fotbollsplanen (1 kr per barn) betalas av GCU så att alla ska kunna vara med. Så de barn som kan har med sig en slant som de alla ger till Chris, och efter att ha betalat domaren delar han ut pengarna igen - men fördelar pengarna så att alla får något att köpa ett litet mellanmål för. Jason som hade med sig ca 14 kr (mest pengar), fick tillbaka 7 kr och till exempel Shane och Keano som inte hade med sig något fick 3 kr var.

GCU-bussen skjutsade hem de barn som bor långt bort medan övriga fick gå hem. Jag och Chris åkte med bussen och han berättade lite om Heideveld på vägen tillbaka. Det finns två saker som får livet att gå runt i Heideveld, droger och vapen. Vi åkte förbi ett område med lägenhetshus - inte som svenska lägenhetshus, utan hus som under apartheid-tiden fungerade som "vandrarhem" för unga svarta män som skulle arbeta i städerna men inte fick bo där. En våning har fyra rum, på ungefär 8-10 kvadratmeter, där varsin familj bor med ett gemensamt allrum där det finns en kran med rinnande vatten. Laga mat får man göra utanför. Chris pekade på dem och sa: "Säljer du droger i det huset, måste du skapa dig ett gäng så att du kan sälja i hela området. Sen blir det viktigaste målet i ditt liv att ta dig över till andra sidan gatan till nästa område och skjuta alla där som säljer droger så att du kan sälja där också." Som naiv svensk undrade jag var de får tag i alla vapen och fick till svar: "Det är lätt. Och har du inget vapen är det ju bara att döda en polis och ta hans vapen. As easy as that." Vi åkte förbi en kyrka och han kommenterade det som om han hade sagt något alldagligt om vädret: "Där är kyrkan. Det är begravning där varje lördag eftersom det skjuts så mycket folk."

23-årige Chris berättade om hur fotbollen hade påverkat hans eget liv och att han nog inte hade varit där han är idag om han inte hade haft sporten som central punkt i livet. Han växte upp själv med sin mentalsjuka mamma och hade inget stöd hemifrån. En dag fick han en lillebror som han helt plötsligt också behövde ta hand om. Han hamnade i fel kretsar (de flesta kretsar i dessa områden är tyvärr "fel kretsar") och det gick inte bra för honom i skolan. Men han spelade fotboll och hans idrottslärare tog hand om honom och hans talang. Läraren började ta hand om honom och tog med lunch till honom varje dag i skolan, ofta det enda målet mat han fick. Andra lärare började också ta sig an honom och han förbättrade sina skolresultat och fick ett stipendium för att studera i Johannesburg eftersom han var så duktig på fotboll. Han berättade glatt att han hade fått åka till Gothia Cup i Sverige när han var yngre för att spela. Nu ville han ge andra barn samma möjlighet som han fick att förändra sin livssituation, och sedan tre månader jobbade han med GCU. Även om lönen inte är mycket att tala om, den räcker till transportkostnader och lite till, så är det inte det som är huvudsaken: "I do it for the kids"

Fler Chris och Mario behövs - och inte bara i Sydafrika. Fattigdom i städer är så mycket hårdare än fattigdom på landet. I Heideveld tar de Darwin på allvar, där är det "survival of the fittest" som gäller - annars kanske du blir en av alla som begravs i den lilla kyrkan varje lördag.

Samling för sjuåringarna med coach Chris innan matchen

Halvtid

Att få känna tillhörighet och samhörighet är viktigt för barns utveckling, och tyvärr ovanligt för dessa barn utanför fotbollsplanen.. 

Kallt ombyte efter matchen 

Keano får några kronor till mellanmål

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Landslagsträning

Idag skjutsade jag min kollega Sarita till landslagsträningen (en av veteranerna, f.d. lagkapten). Landslaget ska spela mot Elfenbenskusten om någon vecka och de har därför börjat träna. Sarita som antagligen bara drack te till frukost och jobbade med mig hela dagen åkte direkt till träningen kl. 14.00 utan att ha ätit någonting. Inte så konstigt att Mocambiques landslag inte är det bästa när förutsättningarna är som de är..

Jag stannade för att se en del av träningen då jag har fyra gamla spelare där från Zixaxa (!) och fann till min förvåning att de har bytt tränare, sådär en vecka innan de ska kvala till de afrikanska mästerskapen.. Och det utan att förvarna. Spelarna tränade två gånger förra veckan med den gamla tränaren och kom idag till träningen utan att veta att de numera har en ny tränare. Lätt att träna ihop ett landslag på det sättet..? De assisterande tränarna från de olika lagen i Maputo med spelare i landslaget som var där och kollade pratade alla om hur kaotiskt fotbollsförbundet är. Och den nye tränaren är till råga på allt även tränare för herrarnas U-17 landslag.. och så råkar det vara så att bägge lagens matcher sammanfaller på samma dag - i olika länder.. Hur tänkte de lösa det?

De assisterande tränarna var överens: vad fotbollsförbundet gör, förstår bara de på fotbollsförbundet. Och varför jag inte är Mocambiques landslagstränare kunde de inte förstå.. Vet inte riktigt om jag räknar mig som kvalificerad för det, vi får väl se..

Som ni förstår är det inte enkelt att försöka organisera något när allt är så totalt oorganiserat, men det går bara man vill - i allla fall om man vill väldigt väldigt mycket!

Djungeltrumman är igång - kom igen nu företagen!

Ryktet går! Eller djungeltrumman kanske är ett bättre ord. Hur som helst har Futebol dá forca blivit en snackis. Det ringer numera tjejer som vill börja spela fotboll för att fråga hur de ska gå till väga, tränare ute i provinserna ringer och frågar när vi kommer till deras provins (förhoppningsvis snart - bara vi får ihop lite pengar..) och TV och radio sänder inslag på inslag om projektet. Igenkänd på stan numera med andra ord! Och all denna uppmärksamhet är essentiell för att få privatsektorn intresserad, vilket är det hållbara alternativet för finansiering. Sen när är fotboll ett biståndsprojekt? Nej, jag vill inte att mocambikiska tjejer ska känna sig behövande och hjälplösa som något välgörenhetsprojekt - in med företag som sponsorer! Då får man igång en tradition av företagssponsring i landet som idag inte riktigt finns som driver på entreprenörsandan och företagssamheten hos de som nås av projektet. Ett projekt för mocambiker av mocambiker ska det vara. Vi börjar nu sakta men säkert med biståndspengar - och framförallt med donationer från er läsare! - men kan förhoppningsvis övergå mer och mer till företagssponsring med tiden för att få till stånd ett hållbart och långsiktigt projekt.

Mer fotboll och självförtroende för var dag som går!

Nu har Virginia i Zimpeto, Iva från Escolinha do Tico i Massaca, Boane, och Mabisco i Aeroporto fått material för att kunna fortsätta sitt fantastiska arbete med sina tjejlag. Igår åkte jag också ut till Aeroporto där Gonçalo och hans 18 tjejer spelade match - för andra dagen i rad! Det är skollov och Gonçalo passar därför på att träna på en skolgård som för ovanlighetens skull inte är smockfull av skolbarn. Men full var den ändå, men av tjejer som glatt sprang efter den enda bollen som de har - och det är den enda bollen som minst tre lag delar på. Det är en boll som jag gav bort förra året till en annan tränare i samma område, och den har sedan dess tjänat minst tre lag parallellt som den enda bollen de har! Från och med igår har nu Gonçalos tjejer fyra bollar till - nya dessutom av bra kvalité till skillnad från den enda gamla - och annat material, västar, koner etc, som gör deras träning ännu roligare, vilket lockar fler tjejer bort från tidiga graviditeter, HIV/AIDS och ett liv fyllt av måsten och regler som hindrar dem från att leva liv de vill leva med drömmar som de faktiskt kan nå! 

Gonçalo och hans lag Ajudec

Målvakt och försvarare vaktar målet gjort av pinnar nedstuckna i sanden

Full fart på träning med nya fina västar

Efter en härlig titt på Gonçalos träning åkte jag vidare ut till Laulane där tränaren Higino från Albazine gästade Valdo från Laulane i en vänskapsmatch de hade organiserat. Eftersom det är skollov hade Valdo bara fått ihop fem tjejer, men istället för att ställa in matchen fick Higinos tjejer spela mot ett av Valdos tre pojklag. Pojkarna vann med 5-1 men tjejerna kämpade på bra och spelade riktigt bra på den stora planen. Mycket sand gjorde det tungt att springa men sprang gjorde det och knuffade undan pojkarna som var i vägen för deras anfallslokomotiv! 


Tjejerna från Albazine klagade efter matchen på att planen var så full av stenar och skräp och tränaren Higino kunde glatt påpeka att de i så fall inte ska klaga mer på deras egen städning av sin hemmaplan som de utför innan varje träning! Städning av planen - ett litet frö vi sått som nu tränaren tillsammans med sina spelare tar om hand, riktigt härligt att höra!


Lika härligt att se är att tränarna nu har börjat organisera egna matcher, vilket är precis det slags iniativ som behövs för att projektet ska rulla på av sig självt - och de tar fler och fler egna iniativ. Nästa vecka spelar Bento från Hulene mot Higinos tjejer från Albazine. Andra tränare som t.ex. Alda från Catembe (en halvö utanför Maputo) är också med.  

Tjejerna från Albazine

Efter matchen byter spelarna om under ett träd som ger lite skydd och skugga

Artikel för UD-Kuriren & FUF

Läs min artikel i UD-kuriren (s.34) samt i FUF i Världen för Föreningen för Utvecklingsfrågor!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Bento och "Stjärnorna från Hulene" får material

Idag åkte vi ut till Hulene för att se vår tränare Bento träna sitt lag "Craques de Hulene" ("Stjärnorna från Hulene"). Bento, vårt framtidshopp, fick frågan vad hans mål som tränare är och svarade: "Jag ska bli den bästa tränaren i världen". Det kallar jag ett mål, Pep Guardiola släng dig i väggen - här kommer Bento!

Träningen började kl. 08.00 på morgonen och vi kom runt 09.00 - efter att min kollega Sarita åkt hemifrån 05.20! Sarita som inte åtnjuter samma lyx som jag att få ha en lånad bil, gick hemifrån tjugo över fem på morgonen för att åka med tre olika chapas till platsen där vi hade stämt möte (hade hon åkt hela vägen till jobbet hade det blivit en chapa till). Chapa är oftast en överfylld minibuss med plats för 15 personer (det högsta antalet jag har räknat till någon gång är 27, och då räknade jag inte barn), men idag hade hon otur och fick åka med en ännu trevligare chapa..såhär:

Bilden är tagen när vi var i Lichinga och fick åka till match såhär, men även chapas i Maputo ser likadana ut

Trots att det tar väldigt mycket energi att ens ta sig till arbetet (för att inte tala om själva arbetet) var Sarita och jag överens om att det var det helt klart värt! De 15 tjejerna som tränade på morgonen lyste verkligen som stjärnor, och Bento lovade att de tjejerna som skulle träna senare på eftermiddagen (pga skolskiften) skulle spela lika bra.

Higino får material till sina tjejer

Onsdagen 11/4 åkte vi ut till Albazine på vägar sämre än vanligt på grund av regnperioden. Efter berg- och dalbana i över en timme genom sandgroparna blev vi väldigt glada att det var värt besväret: där på planen fann vi Higino i full fart med sina 25 tjejer. Han höll på med övningar som han lärde sig på vår kurs förra månaden, och tjejerna var uppdelade i strukturerade grupper så att alla fick så mycket tid med de få bollarna som möjligt.

Med oss hade vi det material som alla tränare får när de har visat att de gör sitt jobb - så vi pumpade snabbt upp de fyra bollarna så att antalet fördubblades till tjejernas stora glädje!

Higino log stolt ikapp med tjejerna och förklarade att de 25 som var där var bara ett fåtal av de som han tränar. Beroende på vilket skift tjejerna går i skolan tränar de antingen på förmiddagen eller eftermiddagen, och antalet varierar därefter. Blott tjugoåriga Higino berättade vidare om sina planer på att organisera en turnering för Futebol dá forca-tränarna samt för skolorna i området, ett otroligt bra initativ! Just detta är ju ett av målen med projektet, att motivera tränarna som i sin tur motiverar spelarna - och kan en tränare organisera en turnering för de andra kommer det i sin tur motivera de andra som sen kanske i sin tur organiserar en turnering som sedan i sin tur.. ja, ni fattar! Ett iniativ som kommer ge otroliga resultat!

Egna initiativ från tränarna

Det är så härligt att se att tränarna börjar ta egna initativ! Vi har Sualé som har skrivit musiken till projektet, Higino som håller på att organisera en egen turnering för Futebol dá forcas lag, Amosse och Nascimento som vill samla ihop pengar till shorts till sina spelare och Manuel som jagar fotbollsförbundet för att få dem att komma och se hans arbete - motivation som sprider sig med enkla medel som ett Facebook-forum, t-shirts, mass-sms etc. Utan dessa fantastiska personer skulle vi inte komma långt!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Projektet officiellt lanserat!

Lördagen den 7 april - på den mocambikiska kvinnodagen - var det dags för den officiella lanseringen av projektet på Campo de Costa do Sol i Maputo. Det börjar bli vinter här så temperaturen sjunker och är nu på kalla 28 grader, vilket var tur för alla 180 tjejer som spelade barfota på den fina konstgräsplanen. Vi hade 15 lag medverkande i turneringen - ett helt fantastiskt utfall! Det blev nästan för fantastiskt, det kom ett lag för mycket. 14 lag var anmälda, men av de 25 utbildade tränarna, var 15 där med sina nystarta tjejlag. Lite förvirring uppstod men med ett hastigt omgjort spelschema och lite ihopskramlade pengar för mellanmål och transport gick det bra.. Det går ju inte att neka någon att spela, den motivation och glädje tränarna har byggt upp kan vi bara försöka bygga upp ännu mer och att neka någon att spela vore att rasera hela bygget. Fyra till tränare var också på plats och hjälpte till varav en var kommentator och stod för mellansnacket - peppade publiken så till den grad att vi hade hela läktaren full av hejaklackar.

I stort sett alla tränare var där i tid (!) och vi började nästan turneringen efter utsatt tidschema. Tyvärr hade ingen ställt upp de små målen (vi spelade 7 vs 7 för att tjejerna skulle få spela så mycket som möjligt) så jag fick raskt ragga upp lite småpojkar runt planen som helt ofattbart klarade av att ställa målen tillrätta. Själv klarar jag inte av att rubba dem. Små mål är ett problem i Mocambique då den enda fotboll som spelas är elvamanna eller futsal, således finns det inga sjumannamål men vi hade lyckats få tag på fyra stycken just för dagen och transporterat dit dem så att vi hade två planer igång parallellt. När väl målen och lagen var på plats var det enda problemet att domarna ännu inte hade dykt upp - de kom tre timmar sent. Så jag och min kollega Sascha hoppade in och dömde de första matcherna så att vi kunde följa tidschemat till den grad det var möjligt.

Vi hade 180 tjejer igång som spelade och ännu fler som åskådare. Dansare på styltor underhöll publiken tillsammans med vår kommentator Sualé och DJ Mandito. Det var imponerande bra spel och hårda kamper med lagen Escolinha do Tico-Tico och Associacão Cosmos de Barcelona i final. Escolinha do Tico-Tico med coachen Iva slutade som segrare och fick ta emot segerpokalen av stadens kvinnliga borgmästare (Governadora da Cidade) samt t-shirts och rosor (kvinnodagen till ära) som den vietnamesiske ambassadören delade ut. Efter prisutdelningen var det dags för den officiella lanseringen där Victorino Adriano talade för Maria de Lurdes Mutola, fotbollshjälten och fd landslagskaptenen Tico-Tico slog ett slag för fotboll som plattform för personlig utveckling samt utbildningsministeriets statssekreterare och borgmästaren utropade "viva futebol feminino" (och passade på att politisera talen på vilket utropen följde). Men det var inte bara våra talare som utgjorde laget av viktiga personer på plats, även ungdoms- och sportministeriet var på plats, ambassadörer från Vietnam, Sverige, Storbritannien och Belgien samt representanter från WLSA och UNICEF. Och hör och häpna, inte bara Claudete och Carla (vice-ordförande resp. sekreterare) från fotbollsförbundets damfotbollskommitté var på plats utan till och med ordföranden var där - en man som bryr sig mer om sin fina titel än om damfotbollen. Men eftersom titlar är väldigt viktigt här så var det väldigt bra för oss att så många viktiga personer med fina titlar var på plats = mycket media.

TV, radio och tidningar var på plats och vi har fått bra och mycket uppmärksamhet för projektet - vilket är otroligt viktigt för att få lokala privatsektorn till hållbar och långsiktigt sponsring. En av TV-kanalerna vill göra en video av lanseringen och vi har blivit lovade de 2 000 kr som de begär för jobbet av en läsare i Stockholm - Tack! Tyvärr är Futebol dá forcas konto länsat efter lanseringen, men det var det värt! Jag vill tacka alla er som har skänkt pengar och stöd - utan er hade inget av detta varit möjligt! Även med små medel kan man nå långt, och det har vi allihop bevisat och fortsätter att bevisa!

Efter att borgmästaren utropat sitt sista "viva futebol feminino" avslutades lanseringen med att vårt band Moticoma drog igång vår officiella projektlåt och alla spelarna stämde in i refrängen: "Kom med oss! Hey hey! Vi spelar tillsammans! Hey hey! Du är en stark mocambikisk tjej! Tillsammans kommer vi gå långt!" och övergick sen till shangaana (lokalt språk): "Massela wena ke" ungefär "Ni går miste om något om ni stannar utanför, kom med oss!".

Och så var projektet officiellt lanserat! Direkt efteråt började finalen i en damfotbollscup där Paradise slog Benfica de Hulene med 6-0. I Paradise spelar tre av mina gamla spelare från Zixaxa i år, och det är så kul att se hur de fortsätter växa! Den traditionella sångaren Hortêncio Langa sjöng två klassiker i halvtid (på eget initiativ - hans sätt att stödja projektet) och efter matchen avslutades dagen med en dansgrupp som till ljudet av bongotrummor och timbila drog ut den sista energin ur den härliga publiken!

På vägen hem skjutsade jag hem två av tränarna som hade varit med och hjälpt till och medan vi svängde ut från parkeringsplatsen kunde vi redan höra på radio om lanseringen av projektet. Skrattandes sjöng vi med i "vår" låt på full volym och det var härligt att höra dem prata i baksätet: "Idag var jag med kändisar, jag var med borgmästaren och Tico-Tico", "Såg du målet som hon i EPC de Bagamoyo gjorde mot Zimpeto?!" Den ena höll hårt i sin vattenflaska (en vanlig PET-flaska) som numera bekläds av Tico-Ticos autograf, och trots att vi alla var dödströtta kunde vi inte sluta prata om dagen som var otroligt lyckad för Futebol dá forca och för våra första 180 tjejer!

Spelare i laget Estrelas de Nhlamankulo med en lyxig högersko

Sualé med dansarna på styltor

Det vinnande laget Escolinha do Tico-Tico och på andra plats Associacão Cosmos de Barcelona

Mocambikiske fotbollshjälten Tico-Tico

Maputos borgmästare

Se mer bilder på våra tränares Facebook-forum!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Musik redan i radio

Trummisarna i bandet Moticoma med vår tränare och tillika låtskrivare Sualé

Vår officiella musik till projektet "Futebol Feminino em Movimento" (Damfotboll på väg) av bandet Moticoma spelas redan på några radiokanaler här i Mocambique! På fredag blir det också dags för TV - och inte bara en gång, utan två! På förmiddagen är vi med i ett program för ungdomar Tudo as 10 (de liknar det vid Oprah Winfrey här) och på kvällen är vi med i det mest populära programmet för ungdomar +JOVEM, där vi utöver att tala om projektet även kommer att ha vårt husband Moticoma som spelar vår låt och en tävling med studiopubliken - den som kickar bollen flest gånger vinner en t-shirt från projektet!

T-shirtarna har varit stor succé - alla vill ha en! Inte bara är de snygga, de är väldigt kraftfulla för sammanhållningen tränarna emellan och dessutom för att sprida projektets budskap: Sim, ela pode! Ja, hon kan!

Vårt band Moticoma
(Sång: Alcinda. Gitarr, piano & bas: Litos. Trummor, slagverk & kör: Mundinho, Dalou & Nswonza)