Full av energi

Jag kom precis hem från dagens träning i Zixaxa, all irritation och frustration är som bortblåst - jag är jätteglad och full av energi! Träningen gick jättebra. Zé började träningen men var sedan tvungen att gå och då fick jag hålla i resten. Jag är mer aktiv på planen än Zé och är med och visar hur jag vill att de ska göra, vilket tjejerna tycker är jättekul. Visserligen kanske jag inte är bättre än de här gubbarna som skriker hela tiden - är helt hes nu - men jag skriker i alla fall enbart när de gör bra saker och har hela tiden en positiv hållning. Dessutom försöker jag hela tiden ställa frågor varför de gör som de gör, även om det är något jag har sagt till dem att göra, för att de ska börja tänka på varför de gör något för att förstå vad konsekvenserna blir beroende på vad de väljer att göra. De är vana att göra som de blir tillsagda och inte att tänka själva, så försöker ändra på det.

Mot slutet av träningen var alla helt uppe i varv och tempot var mycket högre än vanligt. Tjejerna började berömma varandra och det märktes att de hade kul medan de spelade. Kul hade även alla små barn som springer runt omkring planen och hämtar bortskjutna bollar - de smittades också av entusiasmen och jag fick säga till dem flera gånger att de fick hålla sig utanför planen när de också var på väg in för att spela.

En annan som jag sa till, och det på skarpen, var en gubbe som gick rakt över planen mitt i övningen. Jag bad honom artigt gå runt planen så att han inte störde tjejerna, varpå han frågar om jag kan "ge honom en flicka". Chockad frågar jag vad han sa och han upprepar sin fråga: "kan jag ge honom en flicka?". Jag svarar att jag inte håller på med sånt. Och då är det hans tur att chockad fråga, "vadå, är inte jag man?" och "jo, svarade jag, det är du och de är kvinnor.. det har väl inte med saken att göra? Vad de vill göra med sina liv är upp till dem och jag kan inte "ge bort" någon". Hans hjärnceller arbetade hårt en stund innan han sken upp: "men du kan ju ge dig själv då, du är vacker". Mer bestämd denna gång svarade jag "tack, men nej tack. Gå inte mitt i min plan tack, herrn får flytta på sig nu". Och då masade han sig vidare.. och han hade tur att jag inte hade en fotboll i närheten att skjuta efter honom.

Men förutom gubben flöt allt på utan problem och jag kände verkligen att min entusiasm smittade av sig på tjejerna och för varje leende och komplimang växte de litegrann, sträckte på sig och till slut log de också tillbaka. Det är häftigt att se, och gör att all irritation rinner av mig.  

Mer goda nyheter! Mahpipo får åka med till Lichinga för sin make - till och med utan bebis. Maken stannar hemma och tar hand om barnet. Zé tyckte att vi skulle köpa något till honom som tack, men det satte jag stopp för. Det är ju faktiskt hans eget barn han ska ta hand om, han gör inte Mahpipo en tjänst - han gör sitt eget jobb. Härligt att hon kommer med, då har vi högerkanten säkrad! Och härligt att maken får lite tid med sitt barn!

Irriterad, frustrerad - you name it

Så idag var planen att färdigställa projektplanen och budgetunderlaget - trodde jag ja! Vi hade bestämt möte, alla tre organisationer, men redan innan det började blev det med ett telefonsamtal uppskjutet en halvtimma. Så 10.30 var jag på plats för mötet. Och det var jag ensam om. Runt elva dök Madalena (CNFF) upp och förklarade att Claudete var sjuk och att hon hade fått åka i hennes ställe från sitt jobb ute på flygplatsen. Men Sandra och Sarita dök inte upp, så jag fick ringa för att se var de hade tagit vägen. Och de var och ordnade med något inför de nationella slutspelen i Lichinga som hade dragit ut på tiden och därför fick vi än en gång skjuta upp mötet - till kl. 14.00 ute på flygplatsen, för Madalena tänkte minsann inte åka in till stan en gång till. Och så sa hon att eftersom vi har så ont om tid får vi sätta oss ner och skriva ner allt för hand och sen får någon skriva ner det på datorn efteråt - då går det mycket snabbare. Herregud.

Så efter att ha slösat bort nästan två timmar på ingenting gick jag hem igen, måttligt glad, för att försöka jobba lite hemma istället. Och då fungerade såklart inte internet. Skrev mail ändå som dokument, för att kopiera och skicka vid tillfälle så fick i alla fall något gjort. Sen var jag tvungen att åka för att hinna ut till flygplatsen till kl. 14. Kom på en chapa rätt fort, men sen gick det långsamt med mycket trafik. Jag hade ännu inte hört från Sandra och Sarita, som jag egentligen ville träffa innan mötet för att stämma av en del saker och skickade ett till sms när jag var halvvägs till flygplatsen för att bekräfta att de också var på väg. Då ringer Sandra upp och förklarar att mötet är inställt. Någon vice-president (det finns rätt många) på fotbollsförbundet hade dött och Madalena hade varit tvungen att åka dit etc etc. Helt förståeligt, och väldigt tråkigt att höra, men det hade ju varit schysst om de hade ringt och sagt det innan jag var halvvägs ut till flygplatsen ... Så då frågade jag vad vi skulle göra istället, och det visste de ju såklart inte riktigt men Maria Lurdes Mutola herself var i Maputo och de skulle presentera projektet för henne senare så jag fick byta riktning på chapan och åka tillbaka.

Väl framme är det första jag får höra att jag är så tjock. Vilket i och för sig är en komplimang här, men vilket inte direkt gjorde mig på bättre humör. Jag tackade så mycket (hmpf!) och frågade sen vad planen var. Sandra var upptagen med att ändra på rutor i ett diagram (igen!) och då föreslog jag att Sarita och jag kunde börja skriva klart deras projektidé så länge. Varpå jag igen fick förklara varför vi behöver det nedskrivet i detalj hur det kommer gå till. Vilket nog blir femte gången jag förklarar det även om vi redan har bestämt att vi ska göra det. Herregud.

Sarita börjar skriva och det går otroligt långsamt. Ingen tangentbordsträning här inte. Och det är förvisso inte så mycket att göra åt saken, men eftersom jag redan var så irriterad klarade jag inte riktigt av att bara sitta där och titta på. Så jag föreslog att jag skulle gå hem och jobba med mitt under tiden så att vi jobbade lite mer effektivt. Efter en fem minuters förklaring höll hon med om att det kanske var bättre. Så då gick för att säga det till Sandra också. Jag bad henne skriva klart hur projektet i detalj kommer fungera, varpå jag fick förklara igen varför det är viktigt. Sjätte gången då. Så skulle de ringa när Lurdes Mutola var på ingång så skulle jag komma tillbaka då. Men då visste de inte om det skulle gå, hon är ju så viktig och upptagen så hon kan inte vänta på mig. Nej, det förstår jag (suck) men eftersom det bara tar kanske tio minuter för mig att komma tillbaka kan ni ju börja presentera för henne så kan jag komma så fort jag kan, det går väl? Njae, det var svårt, men okej då. Herregud.

Så på väg hem igen, kom nästan hela vägen hem innan jag blev tillbakakallad igen: Lurdes Mutola herself är här nu! Så tillbaka för en oprofessionell power point presentation om projektet. Sarita och Sandra var helt oförberedda och använde en power point jag gjorde i oktober när jag precis hade kommit.. inte helt up to date.. Efter presentationen förklarade jag lite mer i detalj hur min del av projektet, Futebol dá forca, kommer se ut. Var inte särskilt imponerad av denna världsstjärna, hon sa inte så mycket (typ, ok det var bra) och sa att hon var alldelles för upptagen för att hjälpa till att skaffa sponsorer, vilket bör vara mycket lättare för henne än för oss. Sen var hon tvungen att åka vidare, viktig som hon är. Irriterande att se hur underdåniga, tystlåtna och blyga de andra är så fort denna gudinna är i närheten.

Efter mötet krävde jag att vi skulle prata igenom vad de vill med sina projekt och hur de vill att jag och Futebol dá forca ska medverka. Just nu är allt en salig blandning, vilket är svårt när två delar av projektet är utfört av Lurdes Mutola Foundation och en del ett samarbete mellan tre organisationer, Futebol dá forca. Jag gjorde klart att jag bara hade intresse av att jobba med Futebol dá forca och inte hade lust att vänta längre på att de skulle få klart det övriga. Jag vill börja jobba nu! Men det var väldigt svårt, och jag ställer för höga krav etc. Så efter en rätt hetsig diskussion fick jag det hela lite mer klart för mig, och jag kommer hädanefter fokusera på Futebol dá forca och låta dem göra det de gör (eller inte gör känns det mer som) med de övriga projekten.

Men vad är planen härnäst då? Nej, det kunde de inte säga. Vi hörs imorgon. Herregud. Kan vi inte planera ens en dag i för väg hur ska vi kunna planera för ett två år långt projekt?! Denna oförmåga och ineffektivitet är så frustrerande. Men för att få projektet hållbart förankrat här måste jag samarbeta med lokala organisationer. Även om det skulle gå snabbare och smidigare om jag gjorde mer själv, så skulle det underminera deras kapacitet att göra saker och att lära sig hur man gör saker på ett annat sätt för att förbättra resultaten. Så det är bara att hålla tyst och fortsätta som planerat. Och ha i åtanke att deras erfarenhet och utbildning inte är så mycket mer än min, om inte rentav mindre. Men gud så frustrerande det är!

Lunch med tyske herrlandslagstränaren

Sascha och jag blev bjudna på lunch av den tyske herrlandslagstränaren i söndags på fiskmarknaden. När de fem personerna som bråkade om vem som skulle få laga mat åt oss väl hade enats (snarare vi som pekade på en av dem) och vi hade köpt fisk och jätteräkor satte vi oss (efter lite bråk om vilket bord vi skulle sitta på = vem som skulle få sälja dryck) och hade en trevlig lunch. Hans dotter som är i min ålder kanske kommer hit och vill då tydligen hjälpa till med projektet och han undrade om det skulle gå - varpå jag svarade att vill hon ha jobb kan hon få hur mycket som helst och lite till!

Jag blev dock lite besviken, mest för att jag glömmer bort att personer i fotbollsvärlden inte per automatik intresserar sig för att unga tjejer inte går klart skolan eller gifter sig och får barn när de är barn själva. Snarare tvärtom, intresset är mer inriktat på vinst och elitutveckling etc. Dock står han bakom projektet, vilket ger tygnd i ett annars rätt hotfullt klimat på fotbollsförbundet. Förbundets president hälsar inte ens på mig även om jag högt och tydligt säger "Bom dia Sr. Sidat" som sig bör.

Efter den långa och trevliga lunchen skjutsade jag och Sascha hem Gert, landslagstränaren, först efter att alla unga killar utanför fiskmarknaden som verkligen måste tala om för landslagstränaren vem som verkligen måste spela i startelvan nästa match hade fått säga sitt. Efter mat för dagen står fotboll nog högst på listan av livsviktiga saker här, vilket gör det till ett väldigt kraftfullt sätt att påverka!

Därpå fortsatte vi hem till Sascha för att ha en skype-konferens med Football for Worldwide Unity:s medlemmar i Tyskland. Med en redan förvirrad blandning av portugisiska, engelska och svenska var det rätt svårt att hänga med i den tyska diskussionen, men projektet var välkommet och de andra medlemmarna av organisationen var väldigt positiva till idén.

FFWU:s nyhetsbrev

För er som kan tyska kan ni nedan läsa vad som stog om Futebol dá forca i FFWU:s nyhetsbrev:

Futebol dá força „Fußball gibt Kraft“ ist ein weiteres Ergebnis aus Saschas Arbeit in Mosambik. Das Projekt ist eine Initiative von Cecilia Andren Nystrom. Die schwedische Fußballtrainerin hat in Kooperation mit dem Nationalen Komitee für Frauenfußball in Mosambik und der Lurdes Mutola Foundation eine Initiative zur Stärkung der Rolle der Frauen in der mosambikanischen Gesellschaft gegründet. Futebol da Forca organisiert Fußballtraining für junge Mädchen im Alter von zwölf bis 17 Jahren an Schulen in vernachlässigten Gebieten. Ziel ist es, das Selbstbewusstsein und die Selbstbestimmung von jungen Frauen zu stärken. Da sich diese Philosophie eins zu eins mit Football for Worldwide Unity deckt, unterstützen wir dieses wertvolle Projekt und werden uns an der Weiterentwicklung beteiligen.

Mahpipo får inte åka

En av de bästa spelarna i Zixaxa, Mahpipo, får inte följa med till Lichinga för sin make för att hon måste ta hand om deras dotter på 1 år. Det som gör mig arg är inte att hon måste ta hand om sin dotter, det kan jag förstå. Men att han bestämmer det och inte hon, det gör mig förbannad.

Tränaren, Zé, ska dit idag och prata med maken och försöka få honom att låta Mahpipo åka med och ta med sig dottern, vilket vi tyckte var en bra lösning. Hoppas på det.

Avsaknad av positiv anda

Spenderade halva fredagen ute i Zixaxa med laget och observerade träningen. De tränar för fullt inför de nationella slutspelen i Lichinga (som vi kan åka till tack vare Peer Ågren & XPND AB - tack!), men tränar hårt skulle jag kanske inte kalla det. Tiden används otroligt ineffektivt, jag var där vid tre och träningen slutade inte förrän vid sex-tiden, och jag tror att det sammanlagt var fyra-fem övningar. Tränaren och jag kommer bra överens, jag gillar honom, och han är en bra tränare. I alla fall fotbollsmässigt. Hans sätt gentemot tjejerna, hans pedagogik lämnar mycket att önska. Det är mycket uppgivna gester, suckar och negativa kommentarer när tjejerna inte riktigt får till en pass eller skjuter över ribban. En av tjejerna fick inte till ordentliga nickar, och då fick hon inför alla andra skrattande spelare nicka tills nicken blev bra - jag fick hålla mig hårt i skinnet för att inte avbryta, men när han är tränare vill jag inte lägga mig i inför spelarna då jag tror att det bara gör saken värre. Men det finns det andra som inte har några problem med.. Nu när tjejerna har vunnit serien i Maputo och ska åka och spela de nationella slutspelen har det börjat dyka upp en hel del gubbar som står vid sidlinjen och leker Pepe Guardiola fast med senaste Champions Leauge-matchen som enda utbildning. Så inte nog med att det förvirrar tjejerna att de nu helt plötsligt har flera tränare på samma gång och alla bara skriker hur dåliga de är, nu får de också helt vansinniga instruktioner av folk som egentligen inte vet vad de pratar om. Men Zé, tränaren, är för lågmäld för att säga till de övriga gubbarna att de stör även om han håller med mig när jag pratade med honom om det. Eftersom jag inte lägger mig i hans sätt att träna har jag inte heller sagt till dem, men nästa vecka ska jag hålla i några av träningarna och då minsann ska de hålla käft.

Jag pratade också med Zé efteråt om att det är bättre att lyfta fram de saker spelarna gör bra än att bara klanka ner på det de misslyckas med. Beröm, beröm, beröm så att de får ökat självförtroende, och då blir säkrare i sitt spel. Det de inte gör bra är det bättre att prata om i generella termer utan att peka ut enskilda spelare. Och peka aldrig ut någon som syndabock som får stå och skämmas medan resten av laget skrattar. Jag tänkte länge och väl innan jag sa något, för det kan nog bli rätt känsligt när en ung tjej utifrån kommer och talar om hur saker ska göras, så jag lade fram det mer som förslag och Zé tog det bra och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen.

En annan sak jag har svårt att begripa är avsaknaden av positiv anda spelare emellan. Till exempel om någon tacklar en annan så att hon faller omkull och blir liggande är det ingen som gör något utan spelet stannar och så väntar alla på att hon ska resa sig och när hon väl gör det fortsätter spelet. Ingen hjälper henne upp och ingen frågar henne om hon är ok, inte ens den spelare som tacklade henne. För mig är det självklart att så fort någon gör illa sig så springer jag dit, kanske inte så ofta för att de faktiskt gör illa sig ordentligt men för att visa att jag bryr mig om dem. Men jag märker att spelarna är ovana vid det och vissa blir obekväma när jag försöker hjälpa dem, eftersom de inte är vana vid det.

Något de också är ovana vid är att tänka själva. De blir alltid tillsagda vad de ska göra och gör som de blir tillsagda. Men när man frågar varför, kan de inte svara. Dels för att de blir så perplexa att någon frågar om deras åsikt och dels för att de aldrig har behövt reflektera över det själva. Och att lära dem det är inte bara essentiellt för att utvecklas som fotbollsspelare, det är något de behöver ha med sig i livet. Jag blir bara mer och mer övertygad om hur bra fotboll är som medel för att stärka tjejerna som individer - inte bara som fotbollsspelare.

Häftig utveckling

Idag satte vi oss och avslutade budgetunderlaget - hur många deltagare kommer projektet involvera? vad kommer behövas i form av material etc.? och hur mycket?

Att se mitt projekt på papper kändes häftigt. Även om siffrorna bara är vad vi planerar att uppnå, vad vi strävar efter, så kommer jag att vara mer än nöjd även om inte allt går som planerat (vilket jag har svårt att tänka mig att det gör här..).

Varje tränarutbildning kommer ha 24 deltagare, som i sin tur startar 24 olika lag med uppskattat 30 spelare. Per månad blir det 24 tränare och 720 spelare. De första fem månaderna kommer projektet pågå i Maputo och då nå 3600 spelare med hjälp av 120 utbildade tränare. Efter fem månader kommer vi utvärdera projektet och förändra det som behöver förändras - och sen fortsätter Futebol dá forca i hela Mocambique! Det är elva provinser, där samma upplägg kommer genomföras. De återstående fem månaderna år 2012 kommer då nå ut till 1320 tränare och 39 600 spelare. Totalt 2012 blir det alltså 43 200 spelare med 1440 tränare.. Lite mer än det tjejlaget jag hade för avsikt att starta när jag först kom hit. Wow. Jag är inte utopist, och tror inte att det kommer bli så enkelt som det ser ut på papper, men om vi ens når ut till hälften är det helt fantastiskt!