VI HAR FLYTTAT!: januari 2012

16 januari 2012

Skolstart

Idag började skolan här i Mocambique, ca 6 miljoner elever i klasser med 67 elever i snitt. Tyvärr blir 200 000 elever utan skolplats i år då tillräckliga resurser saknas.

Skolan är dock trots de svåra förhållanden en fast punkt i tillvaron för många barn och ett avbrott från ett annars krävande liv. Jag fick idag höra talas om en flicka som vid tio års ålder förlorade bägge sina föräldrar och lämnades kvar med sina yngre bröder på sex resp. två år. De bodde kvar i skjulet som föräldrarna också lämnade kvar och den bara tioåriga äldsta dottern var nu familjens överhuvud. Hon började varje morgon kl. 05.00 med att tvätta sina yngre bröder och ge dem frukost innan hon skickade iväg sex-åringen till skolan. Själv började hon, med två-åringen på ryggen, arbeta i grönsakslandet. Väl färdig med deras egna grönsaker fortsatte hon arbetet på omkringliggande land för att tjäna några extra slantar. När lillebror kom hem ordnade hon lunch och gick sedan själv till skolan kl 13.00 - varje dag. Så trots att hon vid tio års ålder försörjde och tog hand om hela familjen, slutade hon aldrig att gå i skolan.

Flickan och hennes bröder fick senare hjälp från det lokala samhället och sedan även från högre instanser, men tänk den styrkan hon uppvisade och lägg till utbildning på det och ni har Afrika - framtidens kontinent. Futebol dá forca handlar om att ta fram denna styrka hos tjejer idag för att de ska få en bättre morgondag - var med du också!

14 januari 2012

Festa de Futebol # 1

21 december ordnade vi vår första Festa de Futebol - en heldag för barn med fotboll och "life skills". Dagen ägde rum ute i Albasine, en förort så långt ut från Maputo att jag trodde att jag var på väg till Lichinga igen.. Vi vill att detta ska vara början på FIFA:s gräsrotsprogram som organiserar fotbollsspel för barn, vilket här i Mocambique inte existerar men som FIFA förhoppningsvis hjälper till att starta upp i vår. Därför följer vi FIFA:s åldersgrupper och hade därför valt att börja med 7-9åringar.. men som så mycket annat här spelar ju inte det så himla stor roll: barn som barn.. så där stod vi med barn från fem år upp till femton. Så efter lite omorganisering hade vi lyckats dela in dem i lag om fyra barn med ungefär samma ålder och efter att alla fått i sig lite frukost och vatten i den redan stekande solen kunde vi börja. Totalt var det ca 80 barn, hälften flickor och hälften pojkar.

Vi började med att städa upp fotbollsplanen, rensa den från allt skräp och slänga allt skräpet i soppåsar. Under dagen skulle inte mer skräp slängas och barnen var väldigt duktiga på att sköta detta (medan en hel del vuxna slängde skräp lite varstans). Efteråt spreds alla lag ut på olika stationer där vi hade olika fotbollsövningar, fokus låg på koordination, mycket bollinnehav och lek. Fyra av stationerna handlade dock om något helt annat. På en station lärde barnen sig om HIV/AIDS och jämställdhet av en professor från Eduardo Mondlanes Universitet och på en annan om hygien av en från det tyska biståndsorganet GIZ. En av stationerna leddes av en musiker som hade med sig inspelningsanläggning där barnen kunde spela in sånger de själva komponerade under mycket skratt. Den fjärde stationen hölls av en kvinna från FEMME som pratade med barnen om vad de hade för drömmar, och hur de kunde uppnå dessa. Motivation och entreprenörskap var ledord, och barnen hade idéer om allt från att bygga fotbollsmål, designa egna fotbollsskor och hålla planen ren och snygg.

Solen blev längre fram på förmiddagen för stark och vi var tvungna att ta en paus från fotbollsspelet. Eftersom ingen har fotbollsskor (och bara några få strumpor), spelar de barforta direkt på den stekheta sanden utan någon som helst skugga i närheten och mitt på dagen är det omöjligt att göra något alls i hettan. Förutom att äta lunch, vilket de alla gjorde med gott humör.

Under lunchen kom en 7-årig flicka fram till mig och frågade om det redan var slut, hon som ville träna mycket mycket mer. Nej då, sa jag, vi kommer fortsätta efter lunch - och då ska vi spela turnering. Ja! utropade hon, och då ska jag vinna! Härligt att se barnen spela med sådan glädje. Eftersom vi bara hade fyra barn i varje grupp fick varje barn mycket uppmärksamet, något unikt och alltför ovanligt för många av dem.

Varje lag med fyra barn hade en tränare som ansvarade för barnen under dagen. Detta var unga killar (16-22 år) som kom ut till Albasine trots den långa och omständiga resan och var med hela dagen utan någon mer ersättning än kostnad för transport och mat för dagen. Och dessa killar imponerade verkligen på mig! De tog verkligen ansvar för sin grupp och organiserade barnen i köer till maten, såg till att ingen slängde skräp och att alla var på rätt plats vid rätt tillfälle. Det spelade ingen roll om de hade hand om flickor eller pojkar, det tog det på lika stort allvar och försökte hjälpa barnen att lära sig de olika övningarna. Mest imponerande var en artonåring som hade hand om den yngsta gruppen flickor (5-7 år). Han hjälpte dem upp när de trillade omkull och försökte få dem att dribbla runt med bollen - nej, med fötterna fötterna, inte händerna, fötterna! Oförtrutet slet han vidare trots lite hånfulla kommentarer från några som hade "riktiga lag" (läs pojklag). En annan kom på idén att knyta platspåsar runt hans flickors fötter för att skydda dem mot den heta sanden medan en annan sprang och hämtade vatten för att hälla på andra små fötter som led i värmen. Riktigt härligt att se deras engagemang, och jag hoppas på fortsatt samarbete från deras sida som tränare för Futebol dá forca - och jag tror att det finns gott om dem. Dessa är bara några få jag har träffat runt fotbollsplanen i Zixaxa, och det lär finnas lika många på alla olika fotbollsplaner med samma intresse och engagemang. Det gäller bara att hitta dem.

På eftermiddagen var det alltså dags för turnering där målet inte var att få fram det bästa laget, utan att alla spelade lika många matcher - och spela gjorde de med stort allvar! Alla var Messi eller Marta och alla ville vinna. 10 minuters match varvat med 10 minuters vila på små planer med koner till mål tills alla hade spelat lika många matcher. Efter det var det dags för middag (som vi dock fick vänta lite för länge på, de hade inte lyckats laga klart den i tid på kolelden bredvid planen) och sedan fick varje deltagande barn ett skrivblock, en bläckpenna och en blyertspenna samt ett suddigum. Det dök upp fler barn än de som var med och det slutade lite turbulent, som det alltid gör när något eftertraktat delas ut gratis, men utan alltför stora svårigheter fick rätt barn det de skulle få och de kunde gå den långa vägen hem på trötta, men lätta, fötter efter en rolig dag i Albasine!

Självförtroende-vågen

Under tiden vi var i Lichinga intevjuade jag spelarna i Zixaxa med utgångspunkt i vad de har för kvalitéter som individer, både på och utanför planen. Först var tjejerna oförstående, vadå vad jag, just jag, är bra på?! Ja, vad gör du bättre än ingen annan? Nej, Coach, det är en svår fråga, jag vet inte, det kan jag inte säga. Men när jag fick dem att verkligen tänka efter och inte gav mig förrän jag fick ett svar visade de sig att de visst var bra på saker! De kan dribbla, göra mål etcetera men även vara bra vänner och lyssna på vad andra säger. De är roliga, öppna, determinerade och framåt. Och framförallt kunde de, efter lite lirkande, berömma sig själva.

Jag började med att de fick berömma varandra. Alla spelare fick ett tomt A4-ark på ryggen som deras lagkamrater sedan skulle fylla med komplimanger. Något alla tyckte var riktigt roligt - inte minst att läsa efteråt. Så jag försökte få dem att fortsätta rida på självförtroende-vågen som långsamt började utmynna i en flod (kanske kan den i framtiden bli en tsunami?). Vi pratade om deras drömmar, det närmaste året och under hela livet: vad har du för mål - du, inte din pappa, mamma eller man/pojkvän - och hur ska du uppnå dem? De allra flesta ville ha ett eget hus och familj, men bara två barn (det räcker gott och väl tyckte de) och att studera och få ett bra arbete var lika viktigt. Fyra av dem sa också att ett av deras tre mål i livet var att vara helt oberoende och ha full kontroll över sig själva och sina egna liv! Förhoppningsvis kommer detta i framtiden vara ett mål för alla, när vågen blivit så stor att den slår över i en tsunami.